Villstads hembygdsförening
i Smålandsstenar

Museum och arkiv

I hembygdsgårdens museum förvaras de föremål som är av särskilt kulturhistoriskt intresse. Här finns små skyltar vid de flesta av föremålen så man kan med god behållning själv gå runt och se på de olika sakerna.

Textilrummet
I museet finns ett rum med kläder och andra textilier av olika slag. De flesta föremålen är skänkta av människor från bygden men föreningen hade också under några år en studiecirkel som sydde kläder efter gamla mönster.

Textilrummet

Textilrummet

Vår samling av stenåldersföremål

Stenåldersföremål
Vi har en mycket förnämlig samling av stenåldersföremål. Det är arkeolog Kristina Jansson från länsmuseet i Jönköping som hjälpt oss att i tre av montrarna bygga upp en bra översikt av stenålderns historia i våra bygder. Kristina har lagt särskild vikt vid de spännande fynd av stenåldersföremål som gjorts av Kurt Samuelsson, på en åker i Svenshult. Ser man till fyndmaterialet förefaller det troligt att Svenshultsboplatsen varit bebodd under en mycket lång period. De äldsta fynden är från den äldre stenåldern, 8000 - 4000 f.k. medan de yngsta spåren som utgörs av några eldstäder daterats till den yngre bronsåldern ca. 800 - 500 f.k.

De övriga föremål från stenåldern som finns i föreningens samlingar är huvudsakligen från den period som kallas yngre stenåldern ca. 4000 - 1800 f.k. Det var under denna period som människorna övergick från ett kringströvande liv som jägare till att bli bofasta jordbrukare.

Lite fakta om stenåldern
Omkring 8.000 f. Kr. hade inlandsisen genom fortgående avsmältning dragit sig tillbaka så att Götaland och delar av Öland och Gotland blivit frilagda. För enkelhetens skull brukar man dela in stenåldern i två perioder nämligen, äldre stenåldern (jägarstenåldern) ca 8.000 – 3.000 f. Kr, yngre stenåldern (bondestenåldern) ca 3.000 – 1.500 f. Kr. Under yngre stenåldern började man bruka jorden och därmed blev man också bofast. Äldre stenålderns människor levde ett kringvandrande liv. De flyttade dit där jaktbytet fanns.

Sydsvenskt bonadsmåleri
Vi har flera förnämliga exempel på sydsvenskt bonadsmåleri i våra samlingar. Här kommer lite fakta om detta måleris historia.

De gamla bonadsmålningarna i svenska bondehem är utan motsvarighet i övrig europeisk folkkonst. De har funnits på många håll i Sverige, men två stora områden har dock varit klart avgränsade: dalmålningarna med centrum i Leksand och Rättvik och det sydsvenska bonadsmåleriet i sydvästra Småland och södra Halland. Målningarna inom dessa områden har använts på olika sätt. De sydsvenska bonaderna har varit lösa väggdekorationer, som tagits ner till vardags och satts upp vid högtider.

Målningarna från övre Sverige har däremot varit delar av fasta rumsinteriörer. Denna skillnad beror på skilda bostadsvanor. En förutsättning för de väggfasta målningarna i övre Sverige var att man bodde i sk parstugor, där det ena rummet kunde användas som högtidsrum och förses med målningar. I sydvästra Småland och angränsande trakter åt väster och söder var bostadshusen i regel försedda med endast ett, med eldstad försett, boningsrum. Att pryda ett sådant rum med permanenta målningar skulle varit meningslöst. I stället blev det ett så mycket starkare behov att vid fest skyla vardagens sot och arbetsprägel.

Bonaderna fästes över de låga väggarna, spändes upp på takfallet och fick hänga ner från åsarna. Eftersom det regelbundet främst var till jul som stugorna, före de tryckta tapeterna tid, kläddes i dessa bonader, var det naturligt att julmotiven dominerade. Andra vanliga motiv var: Jesu intåg i Jerusalem, Bröllopet i Kana, De visa och fåvitska jungfrurna.

Klockmakaren Carl Nilsson i Släthult
I museet står ett vackert golvur som är tillverkat av den berömde klockmakaren Carl Nilsson i Släthult. Carl föddes i Släthult 10 november 1787. Från 1823 förde han noggranna anteckningar över de klockor han tillverkade. Hans sammanlagda produktion omfattar inte mindre än 1074 ur. 1847 tillverkade han ett förnämligt ur för Villstads kyrkas torn. Detta ur förstördes vid branden 1910. Nilsson kan betecknas som ett "tekniskt geni".

Dottern Anna Lisa lärde sig hantverket av sin far och fortsatte klocktillverkningen. I slutet av 1840-talet övertog hon urtillverkningen allt mer. 1850 flyttade hon till Sporsbo.