Villstads hembygdsförening
i Smålandsstenar

Aron Perssons stuga

Aron Perssons stuga

Interiör

Interiör

Aron Perssons stuga är från Östra Kalset i Villstads socken och troligen byggd någon gång i mitten av 1800-talet. Stugan flyttades hit till hembygdsgården 1959.

Huset är en s k enkelstuga, som framförallt var bostad på de mindre torpen, för de små lyckorna och röjningarnas fattiga människor. Denna hustyp var även vanlig som soldattorp.

Första gången Aron Perssons stuga omnämns i husförhörslängderna är år 1880. Då hade Johannes Persson och hans hustru Ida och sonen Oskar Emil flyttat dit. Stugan låg i utkanten av byn Kalset och ganska långt från dåvarande bebyggelse och som alla andra backstugor var den byggd på ofri grund.

Aron och hans föräldrar är goda exempel på hur livet kunde gestalta sig för 1800-talets fattiga smålänningar. Här följer en kort skildring av deras liv.

Arons far Johannes föddes 1839 i Horshaga. Hans mor dog när han var liten och syskonskaran skingrades. Johannes stannade dock kvar hos sin far och de flyttade runt på olika gårdar i socknen men antecknades så småningom på fattigstugan.

Arons mor Ida Lovisa Svensdotter föddes 1854 på Åtterås Brännesgårds soldattorp, som låg på nuvarande södra industriområdet i Smålandsstenar. Torpet kallades också “Bladens”. Där fanns nio syskon och Ida var näst äldst och fick tidigt komma ut som piga på olika gårdar i Åtterås.

När Johannes och Ida gifte sig 1878 var Johannes 39 år och Ida 24. De bodde något år i Sännås innan de kunde flytta till Kalset och allt tyder på att de själva byggde stugan. Johannes hade lärt sig till skräddare men det var inte alltid som han hade sådant arbete, utan han arbetade också med dikning och nyodling på gårdarna i bygden.

Sonen Emil föddes 1878 men dog endast tolv år gammal. Troligen drunknade han i Nissan. Sedan föddes sex söner och slutligen en dotter i slutet på seklet. Aron var näst äldst och föddes 1880. De flesta av sönerna for till Amerika, någon av dem kom tillbaka, men de andra stannade för gott. Dottern Mina var mycket begåvad och fick av några grannar stöd för att gå på seminarium och blev lärarinna i Färila. Aron stannade i hemmet ända till sin ålderdom.

Han arbetade med dikning och nyodling på gårdarna i trakten. På 1920-talet dikades stora arealer ut med statliga bidrag, s k statsdiken. Man kan se dem än idag lite överallt i skogarna och på åkrarna. Många av dessa har Aron grävt, ett för oss ofattbart slit.

Aron växte alltså upp under mycket fattiga förhållanden och hela livet levde han ytterst sparsamt. Det berättas att i mitten av trettiotalet fick han hjälp av Edvard Nilsson i Fållinge Bäckegård att lösa in 10 000 kr i nästan förmultnade sedlar som han förvarat under golvet i stugan. På den tiden var detta en mycket stor summa som väckte stor förvåning. Arons far dog i början av 20-talet och sonen bodde hemma tillsammans med sin mor Ida ända tills hon gick bort i början 40-talet.

Under kriget började han arbeta på Skeppshults Gjuteri. Han murade ugnen och fyllde den med kol och järn. Det var kanske det tyngsta av alla tunga jobb på gjuteriet som då var gammalt och låg vid Nissan mittemot Skeppshults Bruks kontor. När det nya gjuteriet var klart i Bölaryd slutade Aron. Han var då 67 år gammal och pensionär. Han bodde kvar ytterligare några år innan han flyttade till ålderdomshemmet i Villstad där han avled 1955. Han hade då sparat ihop en ansenlig förmögenhet under sitt strävsamma liv. Ända in i det sista var hans intresse för pengar stort och ibland tog han cykeln och åkte ner till Sparbanken och kontrollerade att pengarna fanns kvar.